imma live my whole life in the night

Klockan är efter sex på morgonen. Jag lyckades väcka någon för ett par timmar sedan och sen dess har jag aktivt motarbetat meningen 'jag vill sova'. För jag har en tendens att vilja göra så med folk som jag tycker om. Det bara är så.

Kom att tänka på för tio år sedan, när jag träffade Kim(berly) och baxade henne. Hon var den första jag tyckte om, om man räknar bort mina föräldrar. Och inte då, men fem år senare, blev nätterna en grej för mig, för oss. Hela början på sommaren 2007 tillbringade vi med att leva när alla andra sov, vi sprang över bron mitt på bilvägen i dimmig gryning, cyklade förbi sömniga radhus i ljust mörker, låg i gräset bredvid Coop när det började närma sig öppning och hörde de första bilarna köra förbi, hoppade i buskar uppe på Alhem, försökte sova i trappuppgångar, delade upp smågodis på Statoil kring sextiden, simmade över älven i mjukiskläder, rullade ner för kullar inne i stan, köpte isglass på Scandic när inget annat hade öppet, skrek i lekparker, käkade frukost på Max.... HEY DÄR, men ska ska du gå säg mig vadå ska vi ta säääällskap?

Shit, det var inte storyn. Men ända sedan dess har jag spenderat ett antal nätter med folk som betytt mycket för mig. Att sova med någon är inte särskilt svårt, då lider man ju inte, men när jag tvingar någon att vara vaken mig så är det med all sannolikhet för att nätter är det vackraste som finns och det vill jag dela med alla som är awesome. När hela världen sover och man är vaken, gör något, känner sig fett busig, då är det precis som att man äger hela världen. Tillsammans.

Mina finaste minnen. Alla nätter mellan Boden och Berlin i varierande miljöer och väder med vitt skilda individer som ändå har en sak gemensamt - världen har varit vår i vibrerande mörker och orealistiska soluppgångar, någon gång, någonstans.